onde — och Madlynes själ till på köpet, därför att hon är min systerdotter och vittnade allt som jag sade till henne för att göra mig till viljes. Det är sanningen.» »Och sedan är sanningen den», fortsatte han, »att det var du, som satte bössan i handen på mig och sade till mig: 'Min salig man hade ämnat göra det, men hans sjukdom hindrade honom. Gör det nu du, annars har du ingen heder i kroppen.’ Det är sanningen. » »Och vidare är sanningen den», tog hon ordet ur munnen på honom, »att jag funderade en hel dag och en hel natt på hur jag bäst skulle kunna rädda dig från stupstocken, för om jag bara hade sagt helt enkelt: 'Han var hos mig hela den natten’, då skulle ingen ha trott mig. Därför hade jag Madlyne att säga, att hon hade sett dig kliva ut ur fönstret till lillstugan, medan jag bestred alltsammans. Därför stavade jag för dig alltsammans, även vad du skulle säga när jag var färdig att lägga fingrarna på bibeln. För du är ju dum som en tysk.» »Och du är slug som djävulen själv», svarade han. »Det är väl», sade hon och såg sig om åt alla håll, »att ingen annan än kråkorna kan höra oss här, för annars vore det ute med oss alla tre. Men man vet aldrig vad som kan hända ännu, om någon skulle glömma sig i vredesmod. Därför frågar jag dig nu för första och sista gången: vill du hålla ditt löfte?» »Jag vet inte om något löfte», stönade han. »Naturligtvis vet inte du om något löfte, men jag vet, att folk har pekat finger åt mig nu i två års tid och att det inte syns några bönemän hos mig längre, 84