varken för mig eller för Madlyne. Och sedan Mikaeli har jag inte kunnat träffa någon, som inte har frågat mig försmädligt: 'Vet du vem det är som leker dräng hos Kibelkas i Wiszellen?’ Därför frågar jag dig nu för allra sista gången: när tänker du skicka till mig någon, som styr om giftermål mellan dig och mig?» Han vred sig som en ål under kniven. »Ge mig anstånd till fettisdan», bad han. »Javisst», hånade hon, »först till fettisdan — och sen till palmsöndan — och så undan för undan. — Men jag ska gå in på det. Jag ska vänta ända till fettisdan. Men skickar du sen ingen, då vet jag var j ag har dig.» Och svaret, som han stammade fram, lät nästan som en tacksägelse. När hon skulle till att gå, vände hon sig om än en gång och sade: »Folk säger, att du håller flickan, som är utackorderad hos Kibelkas, så fin som en prinsessa. Det borde du hellre låta bli. Din själ köper du inte fri med det, och gendarmen kan dra öronen åt sig, om han får höra talas om det.» Och därmed gick hon sin väg. Allt detta hade gjort Miks Bumbullis ungefär så till mods, som om han hade fått ett yxhugg över hjässan. En stund stod han alldeles stilla, och sen tumlade han in i skogen. Men han sköt ingenting, och han såg ingenting heller. Han tänkte hela tiden bara en enda tanke: »Ända tills i dag har jag varit mycket lycklig och inte vetat om det.» Plötsligt greps han av längtan att ha barnet i sin närhet. Han säkrade bössan och visste inte hur han fortast skulle komma hem. 85