Och när han låg på sin kalla bädd och de lätta små stegen närmade sig och det mjuka lilla ansiktet lutade sig mot hans arm, då tyckte han att han var i himlen igen. Och han började att gråta så bittert, som en man annars kan göra bara i kyrkan. Då grät barnet också utan att alls veta varför. Han tröstade henne, och hon smekte honom. Och han tyckte nästan det var som om han inte hade begått det där. VIII. Fettisdagen kom allt närmare. Men han kunde inte besluta sig för att handla. Att skicka bönemannen, som det annars var brukligt, det skämdes han för, eftersom alla visste hur sakerna stodo. Därför var han tvungen att gå själv. När det kom en söndag, tänkte han för sig själv: »Nästa söndag ska jag gå.» Och så gick tiden. Han gick inte ens till kyrkan, för han var rädd att han skulle möta henne där. Så gick det ända till långfredagen. Han satt i sin kammare på förmiddagen och snickrade på en käpphäst åt Anikke. Då kom äldstpojken, Jons, rusande in till honom och sade: »Det är någon som vill tala med dig därute — ett fint fruntimmer.» Han anade genast, att det inte hade något gott att betyda, men lade genast ifrån sig sitt arbete och gick ut. Där stod Madlyne utanför staketet i snövit sj alett och sidenförkläde. Hon hade också tunna, vita strumpor, fast det var tämligen kyligt ännu, och allt hos henne såg runt och svällande och aptitligt ut. 86