knyte, som innehöll fosterbarnets alla små ägodelar. Och när gårdsgrinden kom i sikte, måste han ta fram hennes skor och strumpor, så att hon inte skulle komma barfota till gården. Och sen var det verkligen som om en liten prinsessa hade hållit sitt intåg. Under almen framför dörren satt brudparet och åt filbunke med socker på. Det var nämligen aftonvardstid. Anikke släppte Madlynes hand och tänkte springa fram till Miks, men då fick hon syn på ett par ögon, vilkas blick kom henne att tvärstanna. Hon visste inte längre, om hon ville fram eller tillbaka. Men då var genast den lustiga Madlyne bakom henne och sade: »Varför är du rädd för din fostermor, lilla vän? Hon har lovat att inte göra dig nåt illa.» Anikke gjorde en felfri nigning, som hon hade lärt sig i skolan, och väntade på ett välkommen. Om hon ännu levde, skulle hon vänta på det än i dag. X. Men om någon nu skulle tro, att lilla Anikke fick det svårt, han skulle misstaga sig grundligt. Fru Alute var en alldeles för klok kvinna för att inte förstå, att hon från början skulle förstöra all böjelse för henne själv hos mannen, som hon nu en gång delade bord och säng med, om hon alltför tydligt visade sin motvilja mot barnet. Hon låtsade därför, att hon för hans skull tålde flickan rätt väl. Och varje liten smula vänlighet mot denna lätt hon mannen betala med fördubblad ömhet. 92