Miks Bumbullis var en omtänksam liusfar och en trogen förvaltare. Han arbetade från bitti till sent och tänkte på allt. Potatisen slog väl till, höet kom torrt under tak, och när rågskörden börj ade, blev han aldrig för trött i ryggen av att meja. Hans natur hade undergått en stor förändring. Han drev aldrig omkring på krogarna längre och kom till och med nykter hem från torget var vecka. Även tjuvskyttet hade han hört upp med, och om någon kom och försökte locka honom med över gränsen nattetid, så svarade han, att hans hustru inte tyckte om det. Men så förhöll det sig i alla fall inte. Vad Alute en gång hade fattat tycke för hos honom, det var det obändiga, djärva och tygellösa i hans väsen. Hon hade drömt om att i honom få äga den eldigaste och käckaste av alla, och hon var nu bittert besviken över att han beskedligt gick och hängde huvudet efter henne. Att han kunde skämta också och vara lustig och glad, det kunde hon visserligen inte veta om, för något sådant hände bara när han var ensam med barnet. Då lekte han alla slags lekar med henne, som det inte behövdes vara mer än två till, och för var dag hade han erinrat sig någon ny. En av de där lekarna hette »kattfällan». Den gick så till, att den ene måste krypa igenom under den andres krökta arm, och eftersom han naturligtvis var alldeles för tjock för hennes små armar, så blev det aldrig något slut på skrattandet. En annan lek kallades »väderkvarnen». När man skall leka den, måste man låta binda fast två långa humlestörar vid sig, så att de stå korsvis rätt ut, och sen skall man snurra runt på samma ställe så fort man hinner. Kan så den andre 93