få fatt i en stör och tvinga kvarnen att stanna, så har han vunnit. På det viset lekte de och roade sig ofta långt in i skymningen, men för ingen del framme på gården, utan långt utanför, så att deras skratt och ras inte skulle höras av någon. Ty de hade alltid en känsla av att detta inte skulle ha blivit väl tålt. Det var bara Madlyne, som de inte skämdes för. Hon fick rent av vara med som tredje i leken ibland. Och då först gick det riktigt lustigt till. Men Madlyne var för det mesta ivrigt upptagen på annat håll om kvällarna. Ty bakom trädgårdshäcken låg det alltid pojkar från alla håll på lur, och det tog aldrig slut på allt fnittret och viskningarna kring henne. Men när det blev tal om giftermål och bönemannen kom in i stugan, då kunde han lika väl gå sin väg med detsamma. Det var knappt han gav sig tid att svälja sitt körsbärsbrännvin, så skrattade Madlyne åt honom. Efteråt gjorde alltid Alute henne de häftigaste förebråelser, men det brydde hon sig inte det minsta om. »Vad vill du egentligen jag ska göra?» sade hon. »Arbetar jag inte lika flitigt som en piga? Och eftersom mitt mödernearv ligger kvar i gården, så är det för mig själv också som jag arbetar.» Allt detta fanns ingenting att invända mot, för det var rena sanningen. Efter bröllopet hade Madlyne flyttat över till handkammaren och sovit där. Hon trodde nämligen, att de nygifta helst ville vara ensamma i den stora bygg-ningen. Men pojkarna lämnade henne ingen ro där så lång natten var, och hunden skällde ända till långt 94