fram på morgnarna, och därför flyttade hon snart tillbaka igen till kammaren bredvid farstun. Och Miks var avundsjuk på henne, för Anikke sov i rummet intill. Och därtill misstänkte han, att pojkarna skulle följ a efter henne ända dit, och han ville inte att Anikke skulle bli väckt av att någon av de gynnade fick komma in till henne. Än hade han visserligen inte ertappat någon, men det var klart att det förhöll sig så. Madlyne var en så kärleksfull natur, att hon rent av inte kunde låta bli att allt emellanåt ge honom själv ett tecken på sin ömhet. Men det låg aldrig något anstötligt eller djärvt i detta. Det liknade fullkomligt hela hennes väsen i övrigt, som var så nätt och mjukt och behagligt, och man kunde inte annat än tycka om det, om man också inte precis ville vara med om saken. Hennes leende och hennes ideliga kretsande kring honom blev så småningom som en enda stor smekning. Och den gjorde honom så mycket mer gott, som han inte behövde ta den på allvar. Ty hon gjorde sig till för honom på ett så muntert och oskyldigt sätt, att det kom varje tanke på en blivande kärlekshandel på skam. Men så en gång, när han råkade komma i hennes närhet utan att hon märkte det, fick han höra henne sjunga en »daina»*, som skulle låta ungefär så här i översättning: Ligger mitt lamm i den skummande floden, störtar jag efter att rädda det genast utan att tänka mig för. * Det litauiska ordet för folkvisa. Övers :s anm. 95