Ligger min käre i famn hos min fränka, går jag och vet ej om jag skall rädda kärasten ur hennes arm. Skall han få ägas av henne, den hårda, hon som med giftig trolldryck och ondska jagar all sömn från hans bädd? Skall jag väl viska: »Kom, käre frände, där i min kammare väntar min bädd oss — ack, så smal är min bädd! — Men jag skall trycka mig tätt mot den kalla väggen, så du får varmt där du ligger. Kom och sov på min arm.» Skall jag väl viska så eller tiga tills ur min fränkas famntag han jagas rolös i floden till slut? Drog jag än tusen små lam ur floden, honom, den älskade, lät jag gå under utan att ge honom hjälp. Miks smög sig försiktigt bort. Han ville inte låta henne märka att han hade lyssnat på henne. Och när han fick se henne igen och betraktade hennes lugna och leende ansikte kunde han inte fatta, att hon hade sjungit en så dyster och lidelsefull visa. Och en annan gång, när hon höll lilla Anikke i knät, sjöng hon så här: 96