Barn, lilla barn, ack vore du mitt, då skulle allt vad du önskar bli ditt. Kläder och smycken jag gåve dig då och kuddar av siden att vila dig på. En käraste finge du också av mig, och han skulle vigas i kyrkan vid dig. Men barn lilla, vad gåve du mig igen? Jag sover allena, jag har ingen vän, och han, som har dig som sin ögonsten kär, han ser eller hör mig ej, var jag än är. Men älskade han mig och vände sitt sinn från henne — du lilla, då vore du min. Ocli sedan den stunden började Miks att fundera på, om han inte skulle ta och sova hos henne en gång. Men han kuvade sitt begär. När han tänkte på alla de unga män som hade klappat på hos henne, tyckte han inte det var lockande nog att bli en »kuszbend-ris» — en medälskare — och för barnets skull ville han inte heller fylla huset med misstankar och ofrid. Men ofriden kom i alla fall och dessförutan. När det började bli kallt, flyttade Madlyne och barnet över från den andra ändan av huset till den väl uppeldade lillstugan. Dörren mellan denna och storstugan hade varken lås eller klinka och stod därför alltid en smula på glänt. Och sedan dess skämdes han för att sova hos sin hustru och gjorde alla möjliga undanflykter för att kunna inkvartera sig på annat håll. Och när han inte kunde hitta på något bättre, började han omigen att föra samma liv som han hade gjort förut, innan den stora olyckan skedde. Endast på det sättet kunde han göra natten till dag. Resan till Tilsit. 7. 97