Han sökte upp krogarna, varifrån smugglingsut-flykterna över gränsen företogos i skydd av mörkret, och då det inte alltid var någonting att bära tog han för alla eventualiteter med sig sin bössa. På så vis kunde han alltid utnyttja dagbräckningen för att knäppa en råbock. Och på så vis kunde det inte heller utebli, att han kom i dåligt rykte igen, och Alute, som just för den skull hade fattat tycke för honom en gång i tiden och för inte länge sedan hade kallat honom för en »hund med svansen mellan benen», grälade nu ursinnigt på honom för att han gjorde hennes hederliga gård till en rövarkula. Men han fäste sig inte det minsta vid hennes gräl. En vacker dag tog Madlyne honom avsides och sade: »Det är inte bra, Miks, att du är borta så ofta. Du skulle hålla dig hemma lite mer.» »Vad har du för anledning till att be mig om det? » frågade han. »Titta på barnet», svarade hon och vände sig bort. Han blev förskräckt, för ända till dess hade han ansett det självklart, att lilla Anikke hade det bra. Hela dagen var hon i skolan, och om nätterna sov hon hos Madlyne. Och vidare hade hans hustru ännu aldrig gjort henne något ont. På sin höjd tog hon ingen notis om henne. Men nu, när han började hålla ögonen på flickan, lade han märke till att hon inte längre kom till honom utan att han ropade på henne, och att hon verkade skygg och gärna kröp in i vrårna. Dessutom såg hon blek och klen ut, och ändå hade hon blomstrat som en tusensköna hela sommaren över. 98