terträtt den mördade skogvaktaren. Och han tilläde: »Bössan låter du ligga. Den ska jag hämta sedan. Annars kunde det hända, att du tar ifrån mig den under vägen, och min egen på köpet.» »Jag är inte alls så farlig, som folk gör mig till», skrattade Miks och slog utan vidare och utan att fråga sig för in på vägen till gendarmen, som ju i alla fall skulle få ta hand om honom. Jägmästaren följde efter honom på tio stegs avstånd och höll geväret skjutfärdigt. »Du gör klokast i att inte vända dig om», sade han helt vänligt, när Miks gjorde min av att vilja fortsätta samtalet, »annars har du en kula i skallen rätt vad det är.» Miks hade nu en halvtimme på sig att tänka över vad som hade skett. Att han kom bort från Alute, var egentligen en välsignelse. Men plötsligt kände han en stöt i hjärtat, och den fortplantade sig ända ner i knävecken. Barnet! Vad skulle det bli av barnet nu? »En sån idiot jag har varit», tänkte han. »Bara för barnets skull borde jag ha tagit mig till vara.» Och han började smida tusen planer om hur han skulle kunna styra om att få lilla Anikke skickad till några andra människor, medan han satt i rannsakningshäktet. Men han måste förkasta dem allesamman. Om han riktade myndigheternas uppmärksamhet på barnet igen och det visade sig någon motsägelse i vittnesmålen, så kunde hela den konstfulla byggnad, som Alute hade timrat ihop den gången, ramla samman som ett korthus. Snart nog mötte de folk, som halvt skadeglatt och halvt medlidsamt gjorde honom sällskap. Tala med 100