honom fick ingen lov till. Det förbjöd jägmästaren. Därför gingo de bredvid Miks på något avstånd under halvhögt samtal, och eftersom de visste, att jägmästaren inte förstod litauiska, så drogo de sig inte en gång för att ta i övervägande, om han inte i alla fall hade mordet på sitt samvete. Miks Bumbullis hörde alltsammans. Det var en verklig lidandets väg för honom. De nyfiknas antal växte för vart steg, och när han kom fram till huset, där gendarmen bodde, hade han ett följe som kunde ha anstått en kung. —• — Miks nekade naturligtvis till alltsammans. Om råbocken visste han ingenting. Han hade bara tänkt att skjuta ett par kråkungar, och det kunde väl omöjligen vara någon svårare förbrytelse. Polismannen frågade, om han inte skämdes för att göra så simpla undanflykter. Nej då, han skämdes inte. Han ville bara stanna kvar hos barnet. Vid själva rättegången träffade han samman igen med sin hustru och Madlyne. Ända till dess hade han önskat i sitt innersta, att Änikke inte skulle bli inkallad, för hon var gammal nog nu för att förstå vilken skam han tillfogade henne. Men när hon nu verkligen inte var med, kände han som ett styng i hjärtat. Han skulle så gärna ha velat återse henne. Madlyne var inte på långt när så käck och söt att se på som förra gången, och hennes ögon voro små och förgråtna. Men hennes svar kommo även nu som om de varit skjutna ur en pistol. En bössa hade han visserligen haft, men aldrig xoi