använt den. Jo, det var sant! En gång hade han skjutit en uggla. Det var alltsammans. Alute tycktes för länge sen ha glömt hur illa han hade behandlat henne. Han hade aldrig brukat vara utomhus på några ovanliga tider, aldrig hade han brukat ta ner bössan från spiken och aldrig hade han haft med sig hem något vilt eller pengar för sånt när han hade varit borta. Skada bara, att de bägge kvinnorna inte fingo gå eden! Alute tvekade visserligen inte ett ögonblick att göra bruk av sin rätt att svära, men den elake åklagaren förstod att förhindra det. Det gjorde han också i fråga om Madlyne, som han ansåg misstänkt för att ha gömt undan det tjuvskjutna, och på det sättet blevo de bägge kvinnornas vittnesmål utan verkan. Men även de andra, som fingo avlägga ed, höllo sig tappra. Inte ens sådana, som oändligt många gånger hade brytt honom för hans tjuvskytte, kunde nu erinra sig att de hade hört talas om något sådant, och än mindre hade de sett honom gå omkring med bössa. Men vad hjälpte allt det där! Han var straffad förut, det var en besvärande omständighet mot honom, och det ouppklarade mordet tycktes sväva över honom med sina mörka vingar. Om också åklagaren inte vidrörde den saken annat än med en elak anspelning, så kände en och var, att det låg hemligheter på lur kring honom och endast behövde en hämnande anledning för att störta sig över honom. När domen avkunnades — den lydde på tre års fängelse —• reste sig Alute, som ända till dess hade undvikit att möta hans blick, långsamt upp från vittnes- 102