bänken och nickade mot honom en lång stund med en högtidlig rörelse på huvudet. Han kände en rysning ännu många dar efteråt, när han tänkte på den saken. Han lyckades i alla fall att lägga band på sig och begärde att hans anhöriga skulle få besöka honom innan han blev transporterad till straffängelset. Han visste att det var den enda möjligheten att få se lilla Anikke ännu en gång. Madlyne hade förstått hans önskan. Ty när celldörren öppnades och hon steg in till honom efter Alute, då hade hon mycket riktigt barnet vid handen. Miks Bumbullis måste göra allt för att lägga band på sig, annars skulle han ha fallit på knä för barnet och gråtit, gråtit utan uppehåll. Nu sade han bara. »Där är ni ju allesamman», och hälsade vänligt på dem i tur och ordning. Alute, som hade på sig en ny, vit fårskinnspäls och även för övrigt såg mycket företagsam ut, sade till honom: »Jag kunde låta skilja mig från dig nu, men det kommer jag inte att göra. Nej, det kommer jag inte att göra.» Han svarade: »Gör som du själv anser vara rätt. Bara du vill lova att vara snäll mot barnet.» »Jag har varit snäll mot barnet», svarade hon, »men då fördärvade du alltsammans.» Han förödmjukade sig för henne och sade: »Jag ska ångra mina fel och lägga bort dem, om du bara lovar, att du blir snäll mot Anikke.» Hon tog på sig en stram min och svarade: »Det lovar jag.» Sedan räckte hon honom handen och bad fångvaktaren, att han skulle släppa ut henne. 103