mans med torkade rönnbär. Med ett ord, ingenting blev försummat. Jag gav henne en begravning som om hon hade varit mitt eget barn. Kalaset varade i två dagar, och tre fat starköl och tjugu stop brännvin blevo utdruckna under tiden. För att nu inte tala om all maten, som gick åt till gästerna. Hennes kista lät jag göra så stor, att hon kunde sträcka ut sig ordentligt i den. Hon blev också j ordad i sina bästa söndagskläder. Du ser alltså, att jag har hållit mitt löfte, och om du frågar Madlyne, kan hon ej heller säga något annat.» Från den dagen visade lilla Anikke sig för Miks Bumbullis varenda natt. Han behövde blott sluta ögonen för att genast få se henne. Hon visade sig för honom i många olika gestalter — än liggande i sin kista, än klädd som brud med kransen av vinruta i håret, än som en liten ängel med glasklara vingar, ibland också iklädd blotta linnet och blödande eller med en snara om halsen. Alltjämt i nya gestalter. Han kände det som en stor lycka, att Alute trots allt ändå hade varit snäll mot barnet. Den storartade begravningen talade också härför. Ty om hon hade haft något att frukta av grannarnas omdöme, skulle hon säkert ha låtit henne komma i jorden så obemärkt som möjligt. Och framför allt hade ju Madlyne varit tillstädes, och henne kunde han fullkomligt litapå. Men ändå måste någonting ha blivit försummat. Annars skulle lilla Anikke ha fått ro i sin grav och inte behövt visa sig för honom gång på gång. Så gick natt efter natt, tills fängelseläkaren kom in till honom en dag och frågade vad som egentligen fattades honom. 105