»Vad skulle fattas mig?» svarade Miks. »Mat får jag så mycket jag behöver, och ingen är elak mot mig.» Läkaren befallde honom då att kläda av sig. Miks gjorde så, men läkaren kunde inte finna att han var sjuk på något sätt. Sedan frågade han honom, om han kanske hade fått någon stor sorg, något bekymmer att grubbla på. »Det är ett barn, som har dött för mig», svarade Miks. Men om sina syner sade han ingenting, för man måste alltid vara försiktig och ta sig i akt för de där tyskarna. Några dar efteråt kom också prästen på besök till honom, samme som vanligen brukade predika på söndagarna. Han höll nu ett vackert och trösterikt tal för honom, men han hade inte en gång gett sig mödan att se igenom handlingarna i målet, annars skulle han ha vetat, att Miks inte alls hade några egna barn. Miks lät honom vara kvar i sin villfarelse och kysste hans hand för att få honom att tro, att han var riktigt tröstad. Det hade gått så långt nu, att han gladde sig hela dagen i förväg över sina nattliga syner. Men ibland gjorde han sig också förebråelser för denna glädjes skull, ty om ingenting hade fattats Anikke i hennes grav skulle hon inte ha visat sig för honom. Antingen tryckte kistlocket henne, eller hade man lagt något över hennes mun som kvävde henne. Kanhända också att Giltinne — dödsgudinnan — inte hade fått sitt försoningsoffer, som hon enligt mångas tro måste ha för att inte av hämndgirighet störa de stackars döda i deras ro var natt. 106