Han tänkte skriva till Alute om allt detta, men han skämdes för tyskarna, som skulle läsa igenom brevet och skratta åt honom i sin dumhet. Han blev därför mycket glad, när fängelsedirektören en dag lät kalla honom till sig och meddelade honom, att resten av hans straff tills vidare hade blivit honom efterskänkt, och att han inte heller behövde sitta av det senare, så länge han uppförde sig ordentligt och ingenting lät komma sig till last. Han tänkte: »Nu kan jag se efter graven själv». Och så begav han sig på hemväg. XIII. Det var just i potatissättningen, och alla voro i arbete ute på åkrarna. Knappt en enda vände sig om och tittade efter honom, och på så sätt kom han hem utan att bli observerad. Bandhunden hälsade honom med ett glatt skall, och han klappade den, för Anikke hade varit mycket förtjust i hunden. Huset stod tomt med alla dörrar olåsta. Han var hungrig, men han vågade inte gå och skära ett stycke bröd åt sig, så främmande förekom han sig i sitt eget hus. Först gick han och såg sig om i lillstugan, där den lilla sängen hade stått. Men det syntes inga spår av den längre. Barnet tycktes vara alldeles utplånat ur världen. Men så fick han syn på hennes griffel-tavla, som stod på Madlynes hylla. Och bredvid den låg ett med handtag försett snöre att hoppa över, som han hade gjort åt henne en gång i tiden. Om han inte hade varit så trött, skulle han ha gått 107