ut till kyrkogården. Nu satte han sig i solskenet utanför huset på bänken, där mjölkspannarna brukade stå, och väntade. Snart somnade han och vaknade först när de hemvändandes röster hördes borta vid grinden. Alute var den första som fick se honom. Hon rätade upp sig och gick rakt fram till honom i sina träskor, medan hon hela tiden såg honom stint i ögonen. Hon var inte glad, men inte heller rädd. »Det var riktigt i rättan tid som de släppte ut dig», sade hon och räckte honom handen. »Just nu behövs det en husbonde i huset.» »Ja, jag ska nog arbeta», genmälte han. Sen gick hon in för att göra kvällsmaten i ordning. Madlyne hade kommit strax efter henne. Han märkte, att hon hade magrat betydligt och att hon hade fått en hel hop små rynkor kring munnen. Hon räckte honom också handen och sprang sedan genast sin väg. Så var där en främmande dräng, en medelålders karl, som Alute säkert inte hade haft någonting för sig med —- »därför kan jag lugnt ha honom kvar här», tänkte han — och en piga, som såg snett på honom därför att hon inte visste hur hon skulle bemöta honom. Alute hade skyndat sig att slakta en tupp till kvälls-vard. »Det är för att alla ska märka att husbond har kommit hem igen», sade hon. Hon var helt vänlig mot honom nu och såg hela tiden upp till honom, som om hon haft något att be om. Han doppade potatisen i såsen och åt, men lät köttet ligga kvar på tallrikskanten. »Varför äter du inte? » frågade Madlyne, som såg ut att ha tårar i ögonen hela tiden. 108