han skulle gå och lägga sig. Han visste allt för väl att osämjan skulle bryta lös igen om han gick för sig själv. Han kröp därför ner i sängen jämte sin hustru, och hon låtsade som om han aldrig varit borta. Nu började hon också självmant att tala om barnet. Mot Guds allsmäktiga vilja förmådde människomakt ingenting, och man fick lov ge sig till freds när man inte hade något att förebrå sig. Och så grät hon. Han sade bara: »Tala ingenting om för mig.» Ty han visste att han inte skulle kunna stå ut med att höra något. Den natten visade barnets ande sig inte för honom. Och han gladde sig över att han hade träffat det rätta med offret till Giltinne. När han morgonen därpå tog spaden på axeln för att följa med de andra ut på potatisåkern, sade Madlyne till honom: »Vila ut dig först. Du är för klen än.» Det förvånade honom att hon trodde så lite på hans krafter. Men när han hade grävt en stund fick han lov att sätta sig, för han började bli alldeles andtruten. Och Madlyne såg på honom som en mor ser på sitt sjuka barn.--------- Även Alute var mycket vänlig mot honom nu. Hon gav honom paradiskorn i ättika och andra stärkande saker, och han tänkte: »Vad Anikke skulle ha haft för goddagar nu om hon hade levat.» Hon visade sig aldrig för honom nu längre, och han började redan att tänka på Giltinne med mindre respekt. Och så förtrogen hade han blivit under tiden med no