Alute, att han en kväll tog mod till sig och berättade sina syner för henne. Han talade också om medlet som hade hjälpt emot dem. Hon skrattade och sade: »Är det inte svårare än så, ska j ag gärna slakta så många tuppar du vill åt dig.» J a, så vänlig var hon alltid mot honom nu. Och han frågade sig många gånger, varför han egentligen hade varit rädd för henne förr i världen. Nu ville han också ha reda på närmare detaljer om barnets sjukdom. Inte därför att hans sorg var mindre nu än den första natten. Men nu skattade han henne så högt, att han trodde hon skulle ha den rätta medkänslan. Men Alute svarade: »Du skulle inte kunna fördra det än, stackare. Det är bäst att vi väntar en tid med att tala om det.» Och så sade hon gång efter annan. Då kom han på den tanken att fråga Madlyne. Men Madlyne var alldeles som förvandlad nu. Hon gick ur vägen för honom så ofta hon kunde. Och vid bordet yttrade hon aldrig ett ord, men hennes ögon borrade hål i bordsskivan. Alute lade också märke till detta och en gång sade hon: »Madlyne får lov att komma härifrån. Ger hon korgen åt de friarna, som jag väljer ut åt henne härnäst, så ställer jag ut hennes flyttskrin och sängkläder vid grinden en vacker dag.» Miks blev förfärligt rädd för att han skulle bli skuld till en så ledsam upplösning och beslöt att göra sitt bästa för att ställa allt till rätta igen. Därför gick han till Madlyne en morgon, där hon satt och mjölkade, och sade: »Du får inte tro, Madlyne, att jag hyser några onda tankar om dig för barnets död. » in