Hon reste sig upp från pallen och sade: »Men det gör jag om mig själv.» Han svarade med att ta efter vad Alute hade sagt, att människokraft ingenting förmår mot Guds allsmäk-tiga vilja, och att man fick lov ge sig till freds, när man ingenting hade att förebrå sig. Då lade hon plötsligt bägge sina händer på hans axlar och såg på honom länge med samma genomborrande blick, som hon hade haft hela den sista tiden. Och så sade hon: »Lägg hos mig, Miks Bumbullis! Då ska jag tala om någonting för dig, som du borde få veta.» Det kom en stor oro över honom, och han svarade: »Jag är inte hågad för något lättsinne. Tala om det för mig ändå.» »Nej», sade hon, »på andra villkor gör jag det inte.» »J ag ska fundera på saken», svarade han och gick ut ur ladugården. Samma natt kom synen tillbaka. Hon var i bara linnet och hade en fågel sittande på vardera axeln och en blomstjälk i handen. Men det var en stjälk av den giftiga sprängörten. Han nämnde ingenting om detta för Alute. Och när kvällen kom, sparade han sin mat igen, letade i all hemlighet reda på ett krus, som han lade ner den i, och bar den till kyrkogården. Han trodde, att ingen hade märkt det, men Alute stod bakom trädgårdshäcken och såg efter honom när han gick. Den här gången gav Giltinne sig inte tillfreds så lätt, ty barnet visade sig för honom igen natten därpå. »Det får väl lov att vara en tupp igen», tänkte han, 112