men en obestämd känsla avhöll honom från att be Alute slakta en. Synen kom tillbaka om och om igen, och han gick i en ständig oro. Då tog han mod till sig och gick efter Madlyne in i kammaren, medan hans hustru ännu var kvar ute på åkern. När hon såg honom komma, drog hon en djup suck och knäppte ihop händerna likt en som gör sig beredd att dö lycklig. Han låg alltså hos henne, och när hennes huvud låg mot hans axel stod det med ens klart för honom, att det var henne han alltid hade längtat efter. Hon grät utan uppehåll och kysste bägge hans händer. Och nu påminde han henne om att hon skulle uppfylla sitt löfte. Hon föll på knä vid sängen och bad: »Begär inte det! Begär inte det!» Men han fordrade det om och om igen. Då såg hon, att det inte fanns någon undflykt längre, och berättade för honom hur Alute hade tagit livet av barnet. Och hon skulle aldrig i tiden kunna bli överbevisad. I den första vreden grep han Madlyne om halsen för att strypahennedärför att hon inte hade förhindrat mordet. Hon sade: »Tryck till du! Tryck till bara! Uppe på vinden kan du se rännsnaran, som jag tänkte hänga mig i. Och hade du inte kommit hem så oväntat, skulle jag också ha gjort det.» Då rusade han upp ur sängen och ut till slipstenen. — Alute stod ännu och grävde ute i potatisåkern, då hon plötsligt fick se någon komma springande emot sig, en människa som var halvklädd och svängde en yxa i handen. II3 Resan till Tilsit, 8.