Och när hon såg att det var hennes man, förstod hon genast vad som hade hänt och att det gällde livet för henne nu. Hon sprang skrikande vägen fram till byn, och han var efter henne med yxan i högsta hugg. Men hon vågade inte vika av till någon av de kringspridda gårdarna, för hon visste att intet dörrlås och ingen människohand skulle kunna hindra honom från att begå vad han hade i sinnet. Så fortsatte hon att springa, och avståndet mellan dem bägge blev allt kortare. Då fick hon se gendarmens hus inte långt borta, och nu föll det henne i sinnet, att den enda utvägen för henne att rädda sig nu och för all framtid var att bekänna alltsamman för denne. Att hon anstiftat mordet skulle ingen kunna bevisa, och straffet för meneden skulle snart vara avtjänat. När hennes förföljare insåg vart hon ämnade sig, stannade han plötsligt, för han visste, att polisbetjäntens pistoler alltid voro laddade. Han gick tillbaka samma väg han kommit, och folk, som hade följt efter honom på avstånd, gick långt ur vägen för att slippa att möta honom. När han kom hem var huset lika tomt som när han kom tillbaka från fängelset. Efter Madlyne ropade han också förgäves. Han tog på sig en varm rock, stoppade pengar i fickan, letade reda på ett gammalt gevär, som låg gömt bakom taksparrarna sedan den tiden han var tjuvskytt, och kröp på magen från dike till dike. När det blev mörkt flydde han över gränsen. Ryssland är stort. 114