samma tider också höll sig gömd i närheten av kyrkogården i ett dike vid vägen, som leder bort till byn ifrån gränsen. Hon uppehöll sig hemligen i en av sina tidigare friares hus, vars hustru var henne tacksam för att hon inte hade tagit honom. Och var kväll, så snart det blev mörkt, smög hon sig ut på vakt för den händelse att han skulle komma. Mången gång var det kallt fortfarande, och mången gång regnade det, men hon kände inte kölden och lät sig lugnt bli genomvåt. Det enda hon hade svårt för var att hålla sig vaken. Därför brukade hon vanligen lägga en av sina träskor på huvudet, och när hon nickade till och lutade sig framåt, föll den ner och slog henne på knäna. Och då blev hon genast klarvaken av smärtan. Då och då hördes ljudet av dämpade röster eller klirrandet av en sabel borta från kyrkogården, och emellanåt, när vinden låg åt det hållet, kände hon också lukten av tobaksrök därbortifrån. Då hånskrattade hon för sig själv och hötte ditåt i mörkret med knytnävarna. Så länge hon vakade, var det ingen fara. Men en natt — det var väl den fjortonde eller femtonde natten hon satt där — måtte sömnen ha överraskat henne, eller också hade han inte kommit på vägen utan gått rakt över åkrarna. Ty plötsligt for hon upp — hon hade hört bössor smälla och karlröster skrika borta vid kyrkogården. Och hon hörde Alutes röst gräla gällt i larmet. Då visste hon, att de hade honom fast. Gråtande sprang hon fram rakt emot lyktskenet, som plötsligt hade flammat upp. Då fick hon se honom komma. Två karlar höllo ho-n6