allt ifrån. Sextisex mark, det skrapar man inte ihop så lätt. Erdme blir visserligen en smula förlägen, men hon kan ändå göra reda för sig. Tjugumarkstycket av guld, som bildar huvudstommen, det har hon fått en gång av en karl som var full och som blev häktad efteråt. Men det gör ingenting, för ingen har i alla fall begärt att få pengarna tillbaka. Och allt det övriga är kantänka inte betalning för sådant slags tillmötesgående, som fästmän inte tycka om att deras fästmör visa mot andra, utan det är ärligt förtjänt av hederliga gäster, som på sin höjd gå ut i köket ett slag för att nypa en anständig flicka där hon låter nypa sig. Och sist men inte sämst hade en rik kreaturshandlare prompt velat ta henne till barn och eget och först efter många om och men till sist nöjt sig med att skänka henne nio mark och femti pfennig, just så mycket som han hade på sig för tillfället. På så vis är allt i sin ordning, men hans lumpna tjugufem mark, som han har sparat ihop på sin lön under två års tid — och med vilka uppoffringar sen! — de äro rakt ingenting att jämföra med hennes besparingar. »Du pratar», säger Erdme, »tillsammans gör det nittien mark. Och för att bygga ett hus behövs det inte mer än hundra.» »Var då nånstans? » frågar han. »I månen kanske? » »Nej, inte i månen, utan alldeles här i närheten. På andra sidan Heydekrug, åt Russ till, i Bismarckskolo-nien, som ligger borta i Rupkalwer kärr.» »Jaså där, i Bismarckskolonien, där det bara bor tjuvar och mördare», menar han, för så allra värst gott rykte har inte Bismarckskolonien. 123