Erdme blir förargad. För det första så finns det tjuvar och mördare överallt, och för det andra är huvudsaken tillsvidare den, att man får ett eget tak över huvudet. Där är man så att säga hyresgäst hos preussiska staten, som släpper till marken, och en förnämligare hyresvärd kan man rakt inte tänka sig. Han tvivlar fortfarande på att det går att bygga ett hus för hundra mark, men den saken har hon noga reda på. »Naturligtvis får man lov att hjälpa till själv lite grand», säger hon skrattande och ser menande på honom. »Hjälper till lite själv gör alla, och kärrfogden vet mycket väl var det kommer ifrån.» Nu skrattar han också, och deras beslut är fattat. De resa sig upp och slå dammet av kläderna, och sen betrakta de varandra och finna att de äro ett par, som inte skäms för sig. Han — kraftig, bred och muskelstark, med vågräta axlar, som äro vana vid tunga bördor, och ett par nävar som inte släppa där de en gång ha fått tag. Hon — en riktig dagsverksjänta, högbarmad, med elastiska armar och skänklar av järn, med en rörlig hals och skinande kinder, och med ett par pigga och listiga ögon, som titta efter rov på både långt och nära håll. Två riktiga livskämpar, beredda att hålla stånd mot det svåraste och kringgå det motigaste med slughet. II. Först och främst kärrfogden. Kärrfogden är koloniens oinskränkte härskare, som 124