omtänksamt och strängt leder två tusen livsöden i överhetens band, över honom står endast generalkommissionen, men vilka eller vad för något det är, det är det bara några få som ana. Tre dar senare gå de alltså till kärrfogden. Med list och våld ha bägge två lyckats göra sig fria från sin tjänst. Erdme har låtit sin matmor kasta en skurborste i huvudet på sig och sen hotat att stämma henne för misshandel, så att hon till slut inte bara fick ut sitt flyttningsbetyg utan också en liten ersättning för sveda och värk. Och Jons, som är mindre förslagen, han har helt enkelt ställt ett eventuellt dråpslag i utsikt för sin husbonde, ifall han inte lät honom gå på fläcken. Ibland hjälper sådant, mången gång slår det illa ut. Den här gången hjälpte det. Sålunda gå de med glatt humör landsvägen utefter Russ ut till Bismarckskolonien, som börjar strax efter Szlaszner kyrkogård och sträcker sig så långt ut i kärret, att man inte kan se var den slutar. När de gå över den långa bron, som leder över kärrsänkan, stannar Erdme vid det svart- och vitmålade räcket och pekar ner på kabbelökarna, som sticka upp sina smörgula huvuden ur vattenpölarna, och så säger hon: »Som kabbelökarna där kan klara sig fram utan att drunkna, så ska vi också klara oss fram.» Och J ons är precis av samma åsikt. Men när de stå framför huset, där man förr tog upp vägpengarna och som nu tjänar till bostad åt kärrfogden, då ha de ändå hjärtat ända uppe i halsgropen. Kärrfogden är en kraftig man inemot fyrtitalet med allvarliga ögon och en mun som ogärna tycks le. Han ser inte egentligen hård ut, men han talar skarpt 125