och avmätt. Och rädd för honom måste man vara bara av den orsaken att han är så mäktig. »Ni vill alltså slå er ner här?» »J a.» »Är ni gifta?» Det äro de nu egentligen inte, men lysningen kan tas ut vilket ögonblick som helst. Nu med samma, om han vill. »Är papperen klara? » Ja, de ha allesammans med sig, ända ifrån dopattesten. »Har ni de nödiga medlen?» Om de ha! Och med en något tveksam stolthet visa de honom sina portmonnäer. Guldmyntet, som hon har liggande överst, tycks göra ett betydligt intryck på honom, för nu går det för första gången ett leende över hans ansikte. Och så tar han sin mössa och sin kryckkäpp och säger: »Följ med.» Sedan går han framför dem på en väg, som egentligen är en lång, lerig kavelbro och som från den högre belägna landsvägen leder rakt ner i kärret. Det ser nu visserligen till att börj a ut som allt annat än ett kärr. Till höger och vänster ingenting annat än potatisåkrar och nybyggen ända långt bort i den grå dimman. De husen ha kostat lite mer än hundra mark! Det förslår inte en gång med tusen! Och ladugårdar och skjul runt omkring! Och till och med trädgårdstäppor —• med staket som äro strukna med oljefärg! Och varenda infartsväg har sin lilla allé av rönn och björk — vit som snö och rak som ett snöre. Deras mod sjunker allt mer, men de våga inte tala. 126