Annars hade de kanske vänt om. Ty hur skulle man någonsin våga tänka på att få kalla sådana härligheter för sina egna? På så vis gå deväl en halvtimme. Den ena gården, den ena åkern följer efter den andra. Endast här och där, på sådana ställen där marken är något högre, står det en liten dunge av förkrympta tallar, som om de råkat få stå kvar av förbiseende, och ha knappt kraft nog att bära barr. Sedan förändrar bilden sig så småningom. Boningshusen bli torftigare — ödmjukare skulle man kunna säga — och ekonomibyggnaderna upphöra alldeles. I stället för de odlade åkerfälten utbreda sig kala kärrhedar ända bort mot horisonten, avbrutna av fyrkantiga, svarta vattendammar, som äro märken efter torvupptagning. Kring dessa spira spädgröna kärrväxter. Annars är allting framför dem brunt, liksom överdraget med skorv. Kärrfogden har inte sagt ett ord till dem på hela tiden. Nu vänder han sig om och säger: »Här kan ni nu välja ut ett ställe åt er att bygga på.» Och han går framför dem och tar av snett ut över sumpmarken, som säger klafs och ger vika under deras fotter för vart steg. Och var gång kärrfogden sätter ner käppen blir det ett litet vattenfyllt hål efter den. Slutligen ger Jons sitt beklämda hjärta luft och nästan skriker fram en fråga: »Men kan man över huvud taget bygga och bo här?» Kärrfogden pekar tillbaka och runt omkring dem med sin käpp. »De där har allesamman byggt under sådana förhållanden. Att göra det torrt blir er sak.» Jons och Erdme se på varandra och tänka: »Vad de 127