andra ha kunnat, det måste vi kunna också.» Och så välj a de på en slump ut ett område till byggnadstomt och åker åt sig och ha hela tiden svårt för att hålla tårarna tillbaka. Kärrfogden mäter med långa steg ut det område, som ungefärligen kommer i betraktande. När han har stannat, säger han: »Den här jordlotten lämnar staten er till odling. Den kommer naturligtvis att bli noga uppmätt och blir då jämnt en hektar. Går det bra för er, får ni arrendera ytterligare tre hektar sedan. Kom in till mig på återvägen och skriv under. Till dess kan ni överlägga. Behöver ni ett gott råd, så finns jag till för det. Lycka till och go’ morron!» Därmed räcker han dem handen och så är han borta. Nu stå de där och se på varandra igen. Ja eller nej? Blir det nej, då måste de ut och tjäna igen, kanske till en strävsammare tjänst, kanske också till en simplare, fast det väl knappt är möjligt, och deras hopp om eget hus och hem blir uppskjutet på åratal. Men för vad ändamål äro de unga och överfulla av oförbrukade krafter, som de annars måste slita ut i tjänst hos främmande? Alltså ja — trefalt ja, tusenfalt ja. »Vad de andra har kunnat, det måstevikunna också, upprepar Jons högt ännu en gång, och även Erdme upprepar det. Och därmed är saken klappad och klar. Vad de nu först och främst måste tänka på, det är att skaffa sig ett tak över huvudet för de närmaste månaderna. De gå därför bort till första bästa äkta par, som de få se i arbete ute på åkern, och säga: »Vi tänker slå oss 128