ner och bygga här i närheten. Kan ni låta oss få hyra en kammare till dess vi blir färdiga? » Mannen, som har milda ögon och det magra, skägglösa ansiktet omramat av ett långt, grått hår, som faller ända ner på axlarna, betraktar dem länge och frågar sedan: »Är ni gifta? » Erdme ljuger hastigt ett »ja». Hon kom genast att tänka på, att deras verkliga inbördes förhållande skulle lägga hinder i vägen för dem hos alla rättsinniga, hur kort tid det än skulle komma att räcka. Och hustrun, som inte heller är ung längre, och ser ut som om hon alltid tänkte breda på senap och inte hade någon senapsburk, förklarar: »Vi är nämligen troende. Den som inte lever efter Herrens ord, den vill vi inte ta emot i vårt hus.» Erdme säger: »Vi tänker också att sluta oss till de troende», för hon inser genast, att denna bekännelse skall skaffa dem fri bostad bägge två. Sängkläder ska hon ta med sig, och så är det sörjt för var de ska bo. Sedan gå de tillbaka till kärrfogden igen. Han har gjort ett stort plakat i ordning och ser igenom deras papper en gång till. Och sedan sätter Jons sitt namn under. Kärrfogden är på samma gång civilämbetsman, och han för in dem i registret som fästfolk. Jons tänker på osanningen, som Erdme gjort sig skyldig till för en stund sedan, och frågar: »Tiden är knapp. Kan vi få tillträda som ogifta? » Kärrfogden småler på samma sätt som när han besåg hennes förmögenhet och säger: »Det är ingen som läser i förteckningen som hängs ut.» Resan till Tilsit. 9. 129