Därmed få de gå. Men nu återstår det än en sak att ordna, den viktigaste av alltsammans — utom prästen förstås, som de ska ta ut lysningen hos. Det gäller för Jons att skaffa sig ett stadigvarande arbete, så att han kan sörja för deras uppehälle med sin daglön, och så att det då och då kan läggas av ett par groschen till byggnadskassan. Man har att välja på torvströfabriken och sågverket, som bägge två behöva folk nu på vårsidan. Jons väljer sågverket, därför att han hoppas att han där lättast ska få tillfälle att skaffa sig trävirke för billigt pris — eller kostnadsfritt, om det vill sig väl. De gå alltså den långa vägen tillbaka till Heyde-krug — och ser man på! Knappt har han frågat sig för, förrän han har löftet att få börja arbetet i morgon dag som i en liten ask. Två mark om dagen — så stor daglön har han inte haft förut i hela sitt liv. När det blir mörkt, komma de överens om att det hittills inte varit någon dag i deras liv som fört dem ett så långt stycke framåt. Men den har också gjort dem mycket hungriga. Och eftersom de på inga villkor vilj a ge ut några pengar och se alldeles för unga och hederliga ut för att kunna tigga, så krafsa de till sig några stycken sättpotatisar ur en stack medan de äro på väg till sin nya bostad. Det är visserligen en stor synd, men ägaren har fullt upp ändå, och på så vis sker det ingen någon skada. De komma hem med fickorna fulla och sjunga andäktigt en aftonpsalm medan potatisen kokar. Och det föranleder deras fromme värd att skänka dem en bit fläsk som tilltugg. 130