III. Avloppsdiket är det första arbetet. Dessförutan lyckas det inte. Erdme har grävt det nästan ensam. För om Jons också stiger upp klockan tre, så måste han ju vara på väg till sågen klockan fem, och på kvällen är hans hjälp inte mycket värd. Då hänga hans armar alltid som säckar utefter kroppen. Men Erdme — hon styr om det. Hon står ända till knäna i det iskalla vattnet och hugger och gräver och gräver och hugger i mossen — rakt igenom de motspänstiga gamla trädrötterna, som det ibland inte tycks vara möjligt för människokraft att få bukt med. Den fromme Taruttis ■—■ så heter deras värd — ser på avstånd hur hårt hon får arbeta. Och hans medlid-samma hjärta förmår honom ofta att lämna sitt eget arbete i sticket och komma och hjälpa henne över de svåraste ställena. Men på grund härav ser Jons till sin stora förargelse sig nödsakad att förslösa de dyrbara fristunderna på söndagen med sång och bön. Att vara gudlig är visserligen både en vacker och nödvändig sak, men man måste ha tid till det. Annars blir det ett riktigt syndastraff. Hans anställning vid sågen har för övrigt visat sig vara en riktig lyckträff. Ty genom att samtala med körkarlarna kan man på ett helt oskyldigt vis, som inte alls verkar misstänkt, varenda dag få reda på i vilken skog och på vilken plats det ligger lämpligt virke färdigt att avhämtas nattetid. Men Jons är inte den man, som lämnar ut sig med I3I