bundna händer till någon uppsyningsman, som kan komma på den idén att anhålla honom. Den första av de fyra stadiga timmerstockar, som en gång för alla äro oumbärliga som hörnpelare när det gäller att bygga ett hus, köper han för reda pengar av en bonde, som för de fördömda hypoteksräntornas skull måste hugga ner ett vackert hörn i sin skog. Vid handeln får han ett regelrätt kvitto, som han alltid bär på sig i fickan som ett skydd. Och när han två nätter senare med Erdmes hjälp forslar hem en andra timmerstock, som inte är förvärvad på fullt så rättskaffens sätt, då kan han glädja sig åt det goda samvete som en sådan papperslapp förlänar åt den som bär den. En handkärra få de låna av den fromme Taruttis, som naturligtvis inte anar någonting ont utan rent av lägger ner ett tryckt bibelspråk med förgyllda kanter i den. Om det nu är det eller något annat, som hjälper — den tredje timmerstocken blir i varje fall hemforslad utan missöden även den. Men när turen kommer till den fjärde, då kommer bröllopet emellan som ett hinder som inte kan uppskjutas. Det måste hållas i största hemlighet för värdfolkets skull och kostar hos den borgerliga myndigheten bara två femtipfennigslantar till de bägge främmande vittnena, som Jons har fiskat upp på landsvägen och tagit med sig. Lyckligtvis förklara de sig beredda att vara vittnen även vid den kyrkliga vigseln, som skall äga rum på söndagen, förutsatt att de få tre snapsar krydd-brännvin var efteråt. Kärrfogden verkar inte det minsta högtidlig. Han har inte ens tänt några ljus — så ringa aktar han dem. 132