Till slut räcker han dem handen och säger: »Från och med nu kan ni leva tillsammans i all ärbarhet.» Precis som om det ginge för sig utan prästen! Den fromme Taruttis blir visserligen inte så glad, när han på söndagen får se det unga paret bege sig till kyrkan i sin bästa stass, ty han anser den kyrkliga predikan vara idel hednisk fåfänglighet. Men eftersom de redan halvvägs höra till de troende, så hoppas han att snart kunna omvända dem helt och hållet genom innerlig bön, och han hyser därför inget groll emot dem. I all hemlighet plocka de sig i trädgården ett par nyss utslagna blad av vinrutan, som de inte vilja undvara som tecken på att de äro ett brudpar, och bege sig sen den långa vägen till kyrkan. De bägge vittnena äro mycket riktigt på platsen. Men de unga tu skämmas för att ta plats på någon av de främsta bänkarna, där brudparen annars alltid bruka sitta, och gömma sig bakom en av de bortersta pelarna. De sätta inte ens på sig sina små vinrutebu-ketter, utan sitta och klämma dem mellan sina heta fingrar. Gudstjänsten är slut. Men nu kommer först ett stort brudfölje, som har fyllt halva kyrkplanen med sina blomstersmyckade vagnar. Bandprydda ordningsmän springa omkring och brudsvennerna omge övermarskalken som ett kungligt garde. Men våra unga tu sitta inkrupna i en vrå, och deras vittnen lukta stall. När den siste av det stora bröllopsföljet har lämnat kyrkan, ta de mod till sig och skruva sig fram ända till mittelgången. Prästen — en helt ung man med drömtydaransikte — 133