ser vänligt på dem, och då de på grund av sin ringhet inte våga träda fram för altaret, öppnar han skranket med de röda sammetsdynorna och skrider ner till dem för att leda fram dem med sina egna händer. Han läser heller inte bara upp orden som stå i boken, utan håller också ett riktigt vackert tal till dem, lika vackert som om de hade betalt honom på förhand för det. Han prisar dem lyckliga för att de, uppfyllda av ungdomskraft och förhoppningar, ha beslutat sig för att gemensamt anträda resan genom livet, och han målar ut för dem allt vad de kunna uppnå, om de flitigt och oförtrutet arbeta för sin lycka och framför allt — framför allt, framför allt! -—• aldrig vika av ifrån redbarhetens smala väg. Jons och Erdme gråta mycket, och var och en för sig lovar i tysthet sig själv att inte glömma prästens förmaningar! Men när vittnena ha fått sina tre snapsar och det börjar bli mörkt, då måste de ändå gripa sig an med att gå till skogen och hämta den fjärde timmerstocken, ty varenda dags uppskov kan bli dem till skada. De leta reda på handkärran, som de redan dagen förut gömt undan på ett säkert ställe, och i stället för att som andra människor inviga sitt nya liv med dans och festligheter dra de skamsna och nedstämda ut på rov. »När man är så fattiga som vi, då kan det omöjligt vara någon synd», tröstar Erdme sig själv och honom. »Synd är det nog», säger Jons, »det sa’ ju också prästen i dag. Men när vi inte är tvungna till det längre, då ska vi gottgöra allt, som vi nu får lov att vara oärliga i.» 134