På så vis går det raskt framåt med åkern. En förmiddag, just som Erdme rätar på sig för att torka den drypande svetten ur ögonen, får hon se att kärrfogden står bakom henne. Hon blir mycket rädd, för de tolv marken i arrende, som ska lämnas det första året — senare blir det tretti — ha inte blivit betalda än. Han säger: »Det är sent lidet på året. Hinner ni med att få något i jorden?» Och hon svarar: »Om Gud vill, så —» »Gud vill vad människan vill», säger han. »Om han bara först har fått klart för sig att ni är arbetsamma, så kommer han inte att lägga några hinder i vägen för er.» Sedan granskar han de fyra furustockarna, som redan äro avbarkade och glänsa som silver i solen. »Det är präktiga hörnstolpar ni har fått er», säger han. Och därvid ser han på Edme halvt från sidan och med en misstänkt dragning i mungipan, som om ingen enda av deras nattliga utflykter vore någon hemlighet för honom. Hon står där i sin förlägenhet och stryker av det svarta slammet från benen med fotsulorna, för nu väntar hon att han skall fråga var de ha fått dem ifrån. Men den frågan uteblir. Där ligger också en hög ribbor, som Jons för en billig penning har fått leta ut åt sig bland avfallet i brädgården vid sågen. Kärrfogden betraktar dem en och en, och dem som äro odugliga märker han med den skarpa doppskon på sin kryckkäpp. »På de här kan man då se att de är ärligt bekomna », 137