säger han och viker av bort emot vägen igen utan att säga adjö. »Där går han som han vore vår Herre själv», tänker Erdme och är mycket glad över att ha sluppit helskinnad undan. Det är mycket hos honom, som hon inte förstår sig på, men det är ju likadant i fråga om vår Herre. — På torget har Jons köpt tre skäppor sättpotatis, glasblanka och tunnskaliga, sådana som lämpa sig för jordmånen i kärret. De ska skäras mitt itu och läggas nästan ovanpå i de grunda fårorna, ty inte långt under ytan ligger fortfarande vattnet på lur. »De är också ärligt förvärvade», säger Erdme med stolthet. Och därför behöva de inte skämmas för att läsa en bön över den nysatta potatisåkern. Men än är det mycket som behöver knyckas ihop! För att gå och köpa de trästammar, som takbjälkarna sen ska yxas till av, för reda pengar, det vore rama vansinnet, när de i alla fall ligga kringströdda så inbjudande i skogarna. Men försiktig måste man i alla fall vara, därför köper Jons också den här gången den första laddningen på vanligt hederligt sätt och är bara förargad över att han inte lika så gott kan sätta fast kvittot på mösskärmen. Nu och likaså vid de närmaste hämtningarna. När allt väl är på ort och ställe, är det ingen som frågar någonting vidare. På sin höjd kunde kärrfogden ha rätt till det, men han frågar ju ingenting, som man vet. Ungefär varannan natt gå de ut på rov, för människan måste ju i alla händelser sova emellanåt. Den fromme Taruttis anar fortfarande ingenting. Hans ögon äro fullkomligt bländade av kvittenserna. 138