och med känna till hur det går till vid kärrodlingen borta i västern och har ofta kunnat ge ett gott råd till och med åt dem, som höra till de först inflyttade. Erdme träffar en ljuslagd, skygg man vid ungefär trettifem års ålder, som har den vanan att stirra på någon fläck i tomma rymden när han talar, medan hans underkäk skälver hela tiden. När han får se Erdme komma rakt över åkrarna — hon kommer direkt från sitt arbete med högt uppskörtad kjol och uppvikta tröjärmar — gör han först stora ögon vid åsynen av hennes praktfulla lemmar, för att sedan genast, liksom förskräckt, vända bort blicken från henne. Han talar en oklanderlig litauiska, men den låter främmande, ungefär som prästerna tala, som ha fått lära sig språket, och han ser överhuvud taget ut som en förklädd tysk. Men han är snäll och vänlig mot henne — det är bara det, att han inte kan se på henne. Hans hustru visar sig först senare. Också hon är en halvlitauiska, liten och förgrämd — gud så förgrämd! — med grå hy och trötta ögon. Hon kastar en avundsjuk blick på Erdmes kraftiga gestalt, men hälsar sen mycket vänligt på henne. »När vi nu ska bli grannar», säger hon, »så give Gud att det blir en god grannsämja emellan oss.» Och därvid ser hon inte på Erdme utan på sin man, som vänder bort blicken även för henne. »Ja, vad på oss beror ska det inte fallera», säger Erdme och tar farväl. Hon känner sig sympatiskt stämd mot de där människorna, fast man tydligt kan se, att det är någonting olyckligt i deras hus. En annan, som Taruttis också visat henne till, har sin egendom alldeles intill den lilla kärrskogen, som 140