ligger på en sandig landtunga och är så låg, att man bara behöver stiga upp på en stätta för att få en överblick över den. Den gården tyder på ett mera framskridet välstånd. Där finns en ladugård, och två magra kor gå och nafsa i de gröna sävtuvorna. Ägaren heter Smailus och har helt nyligen begravt sin andra hustru. Det är en stor, stark man, som husdörren bara räcker upp till axlarna, med ett käckt polackansikte och långa hängande hetmansmustascher, men hans ögon ha ett slött och sömnigt uttryck, som om hela världen vore honom alldeles likgiltig. Men hans unga dotter, som kommer ut ur stugan strax bakom honom, tittar så mycket käckare ut i livet. Hon kan väl vara en tolv år, högst tretton, och går barfota och tämligen trasigt klädd, men under hakan har hon en guldbrosch. Hon blandar sig också genast i samtalet och säger, att hon visserligen bara är dotter till en småbonde, men bonddotter är hon i alla fall, och vad hon kan göra för att underlätta mödan för nykomlingar, det skall visst inte utebli. Erdme tittar helt förbluffad på den lilla varelsen, som talar lika förnumstigt som en gammal människa. Men hennes far låter inte märka att han tycker att det kan vara annorlunda, utan säger bara: »Jo, jo, husbyggen och begravningar måste man hjälpas åt att styra om.» »I fråga om begravningar har han väl erfarenhet», tänker Erdme, när hon tackar och går. Den lilla flickan gör henne sällskap ett stycke och pratar i ett sträck. Hon ska snart läsa sig fram nu, säger hon, och sen tänker hon in till stan och göra sin lycka som uppas- 141