serska eller butiksfröken, som så många andra ifrån kolonin redan ha gjort. Men först måste hon styra om att hennes far får en ny hustru. En sådan stark och vacker kvinna som Erdme skulle passa bra åt honom — men pengar måste hon ha. Hustrun nummer två, den som hon har ärvt broschen efter, hade också pengar — men inte tillräckligt. Visste inte Erdme om någon, så att hon själv snart kunde få ge sig ut? » Erdme har visserligen inte reda på någon, men allt vad flickungen pratar slår henne åt huvudet som starkt vin. Det innefattar ju allt, som en gång har föresvävat henne som mål för hennes eget liv. Men hennes öde ligger nu så klippfast murat, att ingen i världen kan rubba det längre. Det ligger som nersjunket i denna kärrdy, som ingen grund och botten har och inte släpper ifrån sig vad den en gång har klamrat sig fast om med sitt sega rotverk. Flickan heter Ulele. »Det är ett gammalmodigt namn», säger hon, »som jag naturligtvis inte kommer att behålla när min tid kommer. » Därmed tar hon adjö, och Erdme står och ser efter henne, vemodigt och beundrande, där hon med sina smala, bara ben sätter iväg över marken, som om hon inte alls rörde vid den. Och hennes trasor fladdra kring henne som två läderlappsvingar. »För mig är det för sent nu», tänkter Erdme. »Jag får lov att vänta tills jag får flickor.»------- Längre bort till vänster ligger en gård, som måste räknas med till grannskapet, om den också ser en smula ålderdomligare ut. Sedd på avstånd gör den ett rätt torftigt intryck, och just därför skulle Erdme vilja se den på närmare håll. Hon är nyfiken på att få veta, 142