hur man hjälper sig fram här, när man inte kommer ifrån att vara fattig. Hon skulle vilja lära känna den som ett avskräckande exempel. Men den fromme Taruttis har pekat förbi det stället, och när hon på middagen frågar honom en gång till, vänder han sig bort och låtsar ha något att syssla med brynstenen till lien, fast det är långt till slåttern än. Hon frågar alltså för tredje gången. Då svarar han: »Jag säger ingenting ont om min nästa, och där jag måste säga någonting ont, tiger jag hellre.» Hon föresätter sig att fråga Ulele, men när hon fram-emot kvällen samma dag ligger på knä i potatisåkern igen, är det någon som ropar på henne utifrån vägen. Hon får syn på en liten gubbe, som sitter i diket. Han har en liten hög med videspön liggande bredvid sig och sitter och skalar barken av ett med en fällkniv. »Vad vill du mig? » frågar hon utan att låta störa sig. »Du ber väl ihop en talka åt er i dag?» ropar han över till henne. »Det kan ju hända», säger hon. »Armar till hjälp kan en alltid behöva.» »Två armar har jag också», säger han. »Hör du till grannskapet?» frågar hon. »Jag hör till grannskapet till den grad», säger han, »att du har gått förbi mitt hus två gånger i dag redan utan att gå in.» Och han pekar med sin kniv rakt på den gården, som Taruttis på inga villkor vill yttra sig om. Då lägger hon nyfiket ner brädet, som hon jämnar ut fårorna med förhand, och går fram till honom. Och vad hon får se där, det är ett tandlöst gubbansikte med plirande ögon, som sticker upp ur hoptiggda klä 143