der. Det har varken ögonbryn eller ögonhår, och i alla dess rynkor och fåror sitter ett slags rödfläckigt utslag. Han ser ut, så man kan bli rädd för honom. Hon frågar: »Vem är du då?» »Jag är en nian med stora förtjänster», säger han och fortfar att skala sina videspön. »I trettifem års tid har jag arbetat för statens räkning, och nu ligger jag i process med den för att den inte vill betala ut någon pension till mig på ålderdomen. Andra kan göda sina svin, men jag får sitta och fläta videkorgar, därför att de inte vill uppskatta allt det arbete som jag har gjort alldeles utan lön . . . Förresten så är jag vid full vigör än, och om du vill be mig med till bygghjälpet, så ska jag lyfta bjälkarna som om de vore leksaker. » Erdme är redan på vippen att säga ja,men så kommer hon att tänka på den fromme Taruttis’ avvisande ord och likaså på den egendomliga avskyn, som hon känner sedan hon kom honom närmare och därför svarar hon: »Tack ska du ha, granne, för din goda vilja, men jag har redan fått ihop fulla antalet som behövs till hjälpen.» Då blir han alldeles ursinnig. Han springer upp från dikeskanten och så att säga spyr ut sin ilska rakt i ansiktet på henne. »Jaså, du vill heller inte ha med mig att göra, din otäcka!» skriker han. »Har de skvallerkäringarna allaredan pratat huvut fullt med smörja på dig? . . . Ingen vill ha med mig att göra! Ingen vill ta bort avskyn från mitt hus! Men ni ska få igen det! När olyckan kommer, den stora landsnöden, översvämmingen, och era hus flyter sönder som välling och era eldstäder sjunger i avgrunden och ni sitter där inklämda i skor 144