V. Och nu är det natt igen, och huset står upprest. De fyra furustockarna ha slagits ner i marken, så djupt att det svarta vattnet sköt upp högt i luften kring dem som ett källsprång, och sedan ha de förenats genom de påspikade ribborna. Härovanpå ha bjälkar och sparrar fogats ihop till en takstol, och det blivande rumstaket är uppspikat. Runt omkring ligga fyrkantiga torvor av det översta skiktet på mossen uppstaplade som gräsbänkar. De äro inte behövliga på gårdsplanen, men så mycket nödvändigare för att sedan smetas fast omkring ribborna utifrån och på så vis bilda en murliknande vägg som ger skydd och värme till vintern. På dessa torvor sitter nu hela byggsällskapet och vilar sig. Den fromme Taruttis är där naturligtvis med sin ännu frommare hustru, och Witkuhn, den halvtyske främlingen, och den långe Smailus och hans lilla Ulele, som för det mesta tar ordet ur munnen på honom. Men förut på dagen har hon suttit som en fågel högt uppe på takbjälkarna, och där ingen annan kunde göra fast rännsnaran, när någonting skulle firas upp, där var hon genast till hands. Ändå hade ingen sett att hon brukade klättra. En duktig tös! Alla äro de trötta och vänta med glädje på det enkla kalaset, som värden har att bjuda dem på. Snart ligger det ett stycke kaka i knät på var och en, och den blänkande flaskan går laget om gång på gång. Det är bara Witkuhns hustru, som felas. »Hon är alltid klen», säger han, »och får lov gå till sängs med hönsen.» 146