»Då får jag väl snart tillfälle att göra dig någon åter-tjänst, granne», menar Erdme. Han svarar ingenting, men det går en röd våg som av förbjuden fröjd över hans förgrämda ansikte. Natten är ljus,som den ju alltid är i början av juni, och till på köpet står månen tämligen högt på himlen. Taruttis föreslår, att man skall sjunga en andlig sång för att hindra de onda andarna att ha omkull det påbörjade bygget, och så blir det också. När de äro ungefär mitt i sången, lägger Erdme märke till att en figur rör sig oroligt fram och tillbaka på vägen, som ligger på ungefär hundra stegs avstånd. Och hon blir mycket förskräckt, ty hon känner igen den elake gubben från gårdagen. Rösten sviker henne, så att hon inte kan sjunga, men hon vill inte störa den heliga sången utan väntar tills den är slut. Då pekar hon bort mot skuggfiguren, som tycks dansa omkring i det osäkra månljuset. Alla vända på huvudena, men ingen säger ett ord. Det syns, att alla äro rädda. Till och med Jons behöver en lång stund innan han kommer sig för att fråga vad som står på. »St!», säger mor Taruttis. Den långe Smailus mumlar något om »Kipszas», satan, och hans dotter Ulele lutar sig fram mot Erdme och säger tyst: »Det vore i alla fall underligt om han inte hade bett dig att få komma med på talkan i dag, för de nykomna vet ju ingenting om honom.» Då talar Erdme lika tyst om hur hon hade träffat och talat med honom dagen förut. »Ja, så försöker han alltid gång på gång», säger 147