Taruttis, »för den stackaren kan inte smälta att man inte vill ha något med honom att göra.» Jons frågar: »Varför vill man inte det då?» Och Erdme menar, att visserligen ser han anskrämlig ut, men ensamt på det kunde det väl omöjligen bero. Och nu få de bägge två höra hans rysliga historia. Den är vida rysligare, än människor kunna föreställa sig. Nästan hela sitt liv har han tillbragt på tukthuset, sedan han blivit överbevisad om och även erkänt att han var en rånmördare. Först hade han släpat en människa till döds, som han hade åkt tillsammans med en natt, och det hade tillgått så, att han i hemlighet hade bundit fast en läderrem med ena ändan vid vagnshjulet och den andra om mannens arm. När han sen äntligen hade kommit ut igen efter mer än tjugu år, hade han proberat samma konststycke igen — på en åkare, som han träffade på drucken i skogen i en stillastående skjuts. Men den gången misslyckades det för honom — han råkade nämligen få in sin egen hand i hjulet. Därför hade han också haft den bondturen att slippa ut en gång till, trots det att han upprepat en så gräslig ogärning. Och nu håller han till som en grävling i sin koja, som han byggt upp åt sig i sin ungdom och som han efter utståndet straff försett med en hel del inrättningar till skydd mot översvämningen. Vari de bestå, är det ingen som vet, för det är aldrig någon som hälsar på hos honom. Och utanför ligger det en dynghög uppkastad snett emot väggen och döljer allting ända upp till fönstret. Erdme är inte så värst lättskrämd, men det går ändå den ena kalla kåren efter den andra över ryggen på 148