henne när hon hör detta. Och medan den gamle rånmördaren dansar omkring därute på vägen i sin längtan efter människors sällskap, berättar hon lika tyst som de andra med vilka hemska ord han hade målat .ut den kommande översvämningen för henne. J ons hör på med spänd uppmärksamhet och gör sedan samma fråga, som sedan gårdagen snurrat runt som ett kvarnhjul i hennes huvud: »Om den verkligen kommer en gång, vad tjänar det då till att vi bygger här? » Då tar Witkuhn, som ändå är kommen långt bort-ifrån, till orda och säger nästan högtidligt: »Vi bygger här, därför att vi är fattigt folk och behöver en tillflykt. Någon annanstans ger man oss ingen, utan jagar omkring oss.» Och så berättar han hur högvattnet redan två gånger har förorsakat omätliga skador, och att det för framtiden vore att frukta allt oftare. För det är just det svåra med saken: genom odlingen dör vitmossan ut, och sedan sänker jordytan sig år för år. På det sättet blir själva arbetets välsignelse en fara, som hotar att förinta vad var och en har arbetat sig till i sitt anletes svett. »Men för den sakens skull fortsätter vi ändå lugnt vårt arbete», säger han till sist och drar rocken tätare omkring sig, likt en som äntligen känner sig i trygghet, »för vi är fästade vid den här jordfläcken, som är för dålig för alla andra och dit därför ingen förföljer oss. Och vi är också fästade vid dem, som går och tål detsamma som vi.» »Och vi håller oss också fast vid vår Herre», säger den fromme Taruttis, »han som har gott och ont i beredskap åt oss och efter vars outrannsakliga rådslut en människa till och med kan bli en mördare.» 149