Alla titta förfärade bort mot vägen, för han har talat högre än de andra, men då är det gråa spöket redan försvunnet. VI. Hur skall man bära sig åt för att bygga en kokspis och mura upp en eldstad? Marken bär ju ingenting. Vill man anförtro den något tungt, så ger den efter och uppslukar det så småningom. Men Witkuhn vet råd. Han känner till alla kärrets nycker och svekfullheter. Och han finns alltid till hands, när man behöver honom. Men han kommer visst inte självmant. Han smyger omkring byggplatsen som en folkskygg hund och väntar att man ska ropa på honom. Och gör man inte det, så går han därifrån. Om han också är helt och hållet förtyskad, så uppför han sig i alla händelser inte som en av tyskarna, som alltid äro stora i munnen och betrakta litauerna som boskap. Han umgås inte heller med tyskarna, fast det annars bor fullt upp av dem runt om i kolonien. Ty den tar emot alla sådana som äro hemlösa. Hans hustru är verkligen en klen stackare. Hon släpar sig fram och uträttar sina sysslor med jämmer och gnäll. Om inte den lilla flinka Ulele hjälpte henne ibland, skulle ofta inte ens det nödvändigaste bli uträttat. Och nu finns ju också Erdme till hands och kan hjälpa. Hon stjäl sig ofta till en kvartstimme av sin egen tid för att hjälpa henne med hemsysslorna, när hennes man är ute och arbetar på åkern. »Om ändå min lilla flicka hade levat», säger hon, »så 150