hade hon börjat kunna vara mig till hjälp i det här laget.» Men hon hade ju dött redan vid födelsen och därvid slitit sönder sin moders liv, så att det aldrig kunde bli riktigt läkt igen. Och nu kan hon inte vara hustru åt sin man längre och inte någon rikfg husmor i hans hus. Och så finns ytterligare den olyckan där, som han inte talar om och hon inte talar om, men som man ändå liksom känner ligga i luften, så fort man kommer i närheten av gården. »J o », säger Witkuhn en dag, »en kokspis bygger man sig på det här viset: man köper» — han säger »köper», inte »skaffar sig» — »en stubbe av en silvergran med rötter och allt. En tallstubbe duger inte, för på den är roten formad som en spetsig påle och sjunker igenom som ingenting. En granstubbe får det lov att vara, för på den grenar rötterna ut sig åt alla håll och ligger i vägen och tar emot när stubben vill sjunka. På det viset bär den nog upp kokspisen, och en annan får man ha till att bära upp eldstaden.» Jons strövar alltså omkring i skogarna och letar efter sådana platser, där man har fällt silvergranar. Sådana ställen är det ont om, för silvergranen är ett dyrbarare träd, inte på långt när så vanligt som tallen. Han söker och han finner. Taruttis får låna ut sin kärra igen, och bägge två dra i väg till Norkaiter skog, drygt två mil bort. Den preussiska staten är rik. Om den har en stubbe mer eller mindre, vad spelar det för roll? Också den andra stubben kan staten lätt undvara. Men det behövs ännu fler till, för dylagret är djupt. 151