Man får lägga den ena över den andra, innan grunden är så fast, att man kan börja arbeta på den med tegel och ler. Teglet kan man tyvärr inte »skaffa sig», för herr ekonomirådet, som är ägare till det stora tegelbruket, håller sig med en vaktkarl och hundar. Han känner sina pappenheimare! Därför får man kanske våga sig på att tigga det. För varenda människa i trakten vet ju, vilken snäll och godhj ärtad herre ekonomirådet är. Med fruktan och bävan stå de framför honom i den stora salen, som är klädd med bokhyllor från den ena ändan till den andra. Ingen människa kunde väl tänka sig, att det finns så mycket böcker i världen. Men det är ingen »bagoszius» — ingen uppblåst penningmatador — som talar till dem, utan han är vänlig och nedlåtande och far med tungan över tänderna och småler emot dem. Men hans ögon är ingenting att lita på. De se rakt igenom en. »Att skänka er något tegel går jag inte med på», säger han, när de ha kommit fram med sin bön, »för den som bygger sig hus är inte någon tiggare. Men jag ska sälj a det till er.» De bli långa i ansiktet. Då hade de ju lika gärna helt enkelt kunnat gå till kontoret. »Och j ag ska också genast säga er priset.» Jons tar ett fast tag om sin portmonnä och tänker: kanske man i alla fall kan försöka »skaffa sig ». Först förstå de inte den fråga, som han sen gör dem, och det fast han talar litauiska nästan lika bra som de själva. Två gånger får han lov att upprepa frågan Men då skratta dt högt båda två. 152